Att vara ironisk kan både roa och oroa. En gång gick det riktigt illa då jag sa ja men menade nej. Det var när vi gifte oss...förstås inte då jag nu menade att vara lite ironisk. Nej utan när jag blev med forden. Forden har höjt mitt liv till en annan dimension, av utgifter och en gnutta bättre motion. Ibland undrar jag om det var ödet som sammanförde oss. En skilsmässa eller en dödsförklaring verkar omöjligt då den aldrig vill släppa taget. Jag gav den en liten vink förra året då hjullagret rasade kapitalt på E18, jag körde ändå de 2 milen som var kvar till hemmet och vägrade stanna. Det enda som dog var batteriet, dagen efter. Det var straffet den gav mig. Eller var den ironisk? Jag har en bil med humor! Jag skrattar dock inte.

Imorgon ska jag och dottern åka till småland för att titta på ny häst till gården. Maken blev eld och lågor och tyckte att det var en briljant idé. Nu var jag kanske lite ironisk igen, för att inte säga fara med en ren lögn. I bästa fall blir det två hästar och en ny bil till landet. Kanske en katt oxå då jag tycker vi behöver röra om lite i rangordningen bland de andra katterna. Har jag tur kanske jag hittar ett tak på vägen då vedbon behöver ett nytt.

Min make är aldrig ironisk. Han menar varje ord han säger. Jag också då jag är uppfostrad till att tala korrekt. Som tur är gäller det ej skriftspråket. Nu var jag dock en aning ironisk igen då jag aldrig talar korrekt och maken menar aldrig ett ord vad han säger, eller inte säger. Kroppssråket är ett fantastiskt språk som skall detlajgranskas när vi kommer hem från småland. En undersökning om kroppens ironiska språk tillsammans med talet och tankens ironi kan inte bli annat än ett nytt föremål för ett inlägg i livet på landet.

Idag har jag försökt att hämta ut det lagade däcket till trailern två gånger. 1:a gången var det lunchstängt och andra gången hade de stängt för dagen. Otroligt onödigt att åka två gånger till Hallsta tur och retur utan att uppnå något, förutom att förbruka tid, slitage på däcken och bensin. Skottkärredäcket skulle också behöva en renovering efter att jag kört järnskrot i den. Däcket tappade luften och det slutade med att jag fick backa skottkärra för att ta mig framåt vilket var väldigt jobbigt. Jag hittade sedan en skottkärra i trä som stått gömd, i flera årtionde, i traktorgaraget. Det däcket var även det punkterat. Likaså makens cykel som inte har en gnutta luft i någon av däcken, inte heller sonens cykel. Den saknar även hjul då den "glömdes" i Surahammar. Det är tur att livet går som på räls och inte på däck. Jag funderar om jag skulle montera järnhjul istället. Garanterat underhållsfritt och luftfritt.

Idag har jag sladdat paddocken med en träpall med järnskrot på. Jag kunde kanske prova med skottkärran nästa gång. Eller varför inte makens cykel. Jag tror att jag uppnår bättre resultat med den. Sanden som skulle komma för ett år sedan, med påminnelse för 14 dagar sedan, har ännu inte kommit. Jag funderar på om jag skulle ringa igen och påminna, för säkerhets skull. 

Hysteriskt i största allmänhet är det då kirskålen har tagit över på gården. Nu har kirskålen lyckats ta sig befogenheten att ta "kål" på min händer, gräsklipparen, en skottkärra och tålamodet. Idag funderade jag allvarligt om den skulle bekämpas med diesel och en eldslåga. Som tur var kom grannen och nämnde att det var mycket kirskål vid postlådorna. Påfäljden blev att jag avbröt tanken på diesel för att istället fundera ut var jag skulle ställa grannens brevlåda. Kanske i den punkterade skottkärran.

Idag har jag varit tävlingsryttare och klämde nästan ihjäl den stackars hästen. Bilresan till tävlingsplatsen var av roande karaktär då jag och dottern pratade om ljusa morgnar i sovrummet. Dottern uttalade då att hennes gardiner bara hänger och gör ingenting. Kort därefter såg vi tranor på en äng. Dottern frågade då varför deras ben går framåt. Jag funderade en stund över detta och insåg att att det inte är någon självklarhet...att benen går över huvud taget. Mina ben går ibland av sig självt ibland med tvång ibland på order av någon annan. Heller ingen självklarhet att gardinerna inte gör någonting. Vore praktiskt om gardinerna kunde städa huset och handla mat.

Väl framma på tävlingsplatsen konstaterade jag att ett av trailerns däck var väldigt platt. Jag funderade lite hur detta skulle lösas eller inte lösas. Jag engagerade halva funktionärspersonalen och det hela slutade med att en vänlig man kom med ett däck, som han hade på sin gård, och monterade det under tiden som jag tittade på. Jag hade vare sig fälgkors eller domkraft. Mannen hade med sig allt. Inte ville han ha något för besväret heller. Fantastiska människor! Hemresan gick strålande, trots en annan dimension på reservhjulet och orolig musik på radion.

Hur gick tävlingen? Tävlingen gick i det oharmoniska tecknet. Efter att ha stressat på mig de nyinköpta svindyra ridbyxorna och pressad på mig den lilla tajat toppen lyckades jag hoppa upp i sadeln, mycket graciöst då dottern pressade på med all kraft med händerna på min nätta bakdel. Framridningen gick i mycket låg form och i undertempo. Ej ryttarens val. Galoppen gick fort...ej heller det ryttarens val. Spark mot annan häst..ej ryttarens val. Svettig...ej ryttarens val. Så var det dags för fru Frohm att göra entré. In på banan...med en känsla av försening och sendrag i tummen. Svettdropparna rann ned i vänster ögat med svid i ögat som följd. Kraken till häst gjorde allt som var i han makt för att rädda fru Frohms ära då sendraget förflyttade sig till baksidan av låret genom stiglädret för att löpa ut i stortån. För att sammanfatta dagen i stort vill jag bara säga: Jo men visst!

Luddet har skött sig med den äran hos sin nya matte. Inga rymningar hitills och dessutom skött sig strålande på tävlingsbanorna. Förnbannelsen på gården fortlever dock utan ludd. Idag vägrade MC:n att starta efter att den tankades på Jet macken i Hallsta. Där stod jag, som ett fån med gäddhäng och försökte få igång fanskapet. Efter 20 minuter med hot om våld startade dock MC:n och hemfärden kunde fullföljas. Följande konstaterades Efter regn kommer solsken....inte på landet! Två hästar lastades in i trailern för träning och färden mot ridhuset påbörjades. Följande konstaterades: Ett hängigt däck på trailern. Resultat: En repa på kofångaren efter att detta konstaterades. Kan hända att antennen blev krökt vid samma tillfälle.  

Idag försvann matlådan ur kylen på jobbet. Efter en förundersökning med inlevelse konstaterades att matlådan blivit bortstädad ur kylen. Den tekniska undersökningen visade diffusa spår mot soporna. I sopkärlet kunde jag återfinna min kära matlåda med diverse andra matlådor av olika karaktär och bästföre datum. Jag har dock full förståelse för denna händelse då det kunde tolkas att vara skapelsen av makens kokkunskaper. Men faktum var att det var resultatet av en realiserad falukorv med nästintill rå lök med överkokta snabbmakaroner. Min skapelse efter 3 minuter i köket. 

Imorgon åker jag ståndsmässigt till jobbet då den lilla röda skall föra frun framåt mot nya äventyr och fylla på lönekuvertet. Maken signalerade luddigt, kanske sluddrigt, om att avgassystemet bör korrigeras så snart det kan. Jag tar chansen och ber till någon, vem som helst, att jag kommer hem igen. Med eller utan avgassystem eller kaross. 

 Nu närmar sig midsommaren med stora steg storlek 48. Senast vi firade midsommar slutade det med att maken dansade med GB glassgubben på bordet. Det hela avrundades med att vi fick gå skallgångskedja efter maken då han försvann, spårlöst, efter att ha råkat i luven med GB gubben. Resultatet en tjock stårtå efter att GB gubben nockat maken han gav igen genom att sparka i en sten iklädd flippflopp. Nu ser jag fram mot en trevlig midsommarafton utan glassgubbe i plast. Hur glassgubben kom till festen är ett mysterium. Helt plötsligt var den bara där och minglade med gästerna. Det visade sig senare att den var efterlyst efter att ha begåt liknande brott i den södra skärgården. Den hade troligtvist rymt från affären på Nämndö.

En vanlig tradition är att löva stugorna på midsommaraftons morgon. Männen har som uppgift att ta björkslanor och dekorera husknutarna och farstukvisten med dem. En och annan hutt kan förekomma vid detta årliga erangemang. Ett år slutade midsommaren just vid farstukvisten klockan 09:32.

En annan tradition är att baka silltårta som hunden äter upp. Den har vi lyckats följa tre år. Dock ej samma hund.

En tradition är att plocka sju sorters blommor att lägga under kudden för att drömma om sin tilltänkte. För egen del plockade jag det som fanns att tillgå för stunden. Ett balsnöre, ett grässtrå, en grankotte, katthår, grus, en flippflopp och en glasspinne. Resultatet blev en mardröm om GÅRDEN. Tills döden skiljer oss åt!

  Jag har inte alltid hetat Frohm i efternamn. Jag kommer från det anrika släktet Sjöberg, bördig från Stockholms yttersta skärgård och där omkring. Frohm fick jag på köpet då jag träffade min make för 100 år sedan. Kom med det att tänka på bröllopet i Möja kyrka, igen, då min make höll på att trampa av mig brudklänningen genom att stå på den samtidigt som jag skulle resa på mig efter den gudomliga bönen fader vår. Med en reva i fodret och en förstörd blombukett lovade vi varandra allt som sig bör för att genomföra cermonin. Mormor grät och farmor svor. Det enda jag tänkte på var om tårtorna kom fram till festen efter att ha hamnat på fel waxholmsbåt, i detta läge var de på väg till Utö. Det var förövrigt samma präst som döpte våran son som vigde oss. Prästsamtalet inför dopet av sonen var av annorlunda karaktär. Maken uttalade följande till prästen: "är det du som ska viga våran son?" Jag vet inte riktigt men i den kultur jag är uppväxt i brukar man vänta åtminstonde till vuxen ålder innan giftemål.

Enligt gammal sed så sades det att hos Sjöbergarna flyter järnspisarna iland. Det tog 29 år innan jag förstod innebörden av detta. Lustigt nog verkar det som om den seden har gått i arv till fastlandet och till landet. En rysk traktor av okänd årsmodell med hål i golvet, en ännu äldre traktor med slapp bromspedal, ett grävaggregat som behöver muntras upp och en höpress med en deffekt högaffel i  ena valsen har av outgrundlig anledning hamnat på gården. Nu hoppas jag att en ny Volvo XC90 och ett ridhus kan flyta iland.

Imorse vaknade jag med en vaxpropp i höger örat. Det är makens fel att jag har den då jag måste ha öronproppar för att kunna avnjuta lite sömn. Målet idag blir att få bort den genom att spola in 2 kubik vatten. Återkommer med ett eventuellt resultat.

Maken funderar på att inhandla ett par nya glasögon. Dem han har är sanslöst gamla, på gränsen till moderna. Kunde ha varit mormors glasögon. Jag provade dessa en gång vilket jag aldrig mer bör göra då jag blev personlighetsförändrad. För en stund trodde jag att jag var mormor. Jag kanske ska ha på mig dem idag som skydd när jag ska spola örat. Ett annat användningsområde kan vara vid pistolskytte då de förstorar målet till oanade dimensioner. Att köra bil med dem avrådes bestämt. Absolut bäst gör de sig bäst i byrålådan där jag fann dem.

Maken har beställt sand och nu förväntar jag mig att den kommer i slutet av veckan....eller inte. Appropå förväntan så fyller sonen 18 på söndag. Nu hoppas vi att han tar körkortet snart så vi kan få inhämta krediten på leverera transport av föräldrar hit och dit...mest dit..eller inte.Jag funderar en stund över vad en förväntning innebär. Det borde betyda att maken väntar på någonting som jag för. Eller att han försöker föra när jag väntar. Han har aldrig varit särskilt bra på att föra. Det leder tanken vidare till bröllopsvalsen. Den var ovanligt stillsam...vi stod mest och vaggade mitt på golvet. Tur var väl det då jag hade en ståklänning och sittskor. Maken hade förskräckligt lång frack och lackskor. Vi har aldrig dansat efter det. Nu förväntar jag mig att det kan bli bättre...eller inte. Appropå vigsel. Min bror ska gifta sig i höst. Undrar om han kan dansa. Jag har fått den äran att vara toastmaster...jag funderar en stund över detta och förstår att detta kommer bli ett bröllop de sent ska glömma. Det kommer bli ett av historiens längsta sittningar med långa tal om...förväntningar..eller inte. Jag ska göra mitt bästa att avbryta talarna med anekdoter från livet på landet. Jag ska även erbjuda brudparet makens middag som bröllopspresent. Kan inte bli bättre...eller inte.