Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ylva Frohm - Lördag 9 nov 17:17

Maken har idkat trädgårdsarbete..hårt arbete faktiskt. Han tog fram sitt älsklingsverktyg, motorsågen, och for fram över trädgården i ett rasande tempo. Pionerna, riddarsporren och krattan som låg kvar efter ett försök att kratta grusgången förra året, försvann och resterna finns att påses i grannens dike. Som tradition på gården har vi en regel att alltid slänga trädgårdsrester i grannens dike, kanske jag kan leta efter tvättlinan där som försvann i somras...likaså mormors glasögon som försvann i julas. Maken har gjort sig ett mycket stort besvär att lägga energi på att beskära äppelträden! Jag har under många års tid fått paraplyliknande äppelträn med mycket frukt, jag nämnde att man ska beskära så att man kan kasta in en hatt genom trädet utan att fastna. Maken tog detta på ordet och gick loss med den enorma motorsågen på ett av gårdens magnifika fruktträn, i farten försvann flädern som stod i vägen...undrar om den kan återfinnas i grannens dike...hur som helst, om jag säger så här nu kan man slänga in hela garderoben genom äppelträdet, tror faktiskt att det går att slänga igenom en friggebodstuga oxå! Ska be maken att pröva det...

Igår hittade vi en råtta som gått hädan i en av hästarnas boxar. Gården har en häst som har specialiserat sig på att ta ihjäl råttor och lite annat...dottern undrade vad som hade hänt i boxen efter att allt sågspån låg i en hög på en helt oväntad plats i boxen och vattenhinken upp och ned, i mitten låg en platt råtta och en hästsko. Hästen såg mycket nöjd ut. Nu funderar jag på att ta in hästen i huset då gårdens katter inte gör sitt jobb. Kanske kan få maken att bygga ett nytt kök då! Mycket bra idé!!!

Snart är det vinter på landet. En försmak har vi fått då det ligger 0,005 mm snö på marken, det resulterade i att sonen körde fast på gårdsplanen med sin galet stora vinterbil, en himmelsblå WV Polo med en ängel hängande i backspegeln. Sonen körde ned i hjulspåret som maken orsakade i förrgår efter att han flyttat en sten på gårdsplanen lite mera till vänster...nu ser jag fram mot när stenen hamnar i grannens dike, likaså den brutala motorsågen och det meterdjupa hjulspåret. Nästa år får jag plocka äpplen i grannens dike, sonen får leta efter sin ängel där som försvann tillsammans med en svordom. Nu ser jag fram mot en stundande istid genom att be maken ställa undan grillen för i år....eller inte

ANNONS
Av Ylva Frohm - Lördag 26 okt 17:58

Lertiden är en egen årstid på landet. Lertiden infann sig ovanligt tidigt i år, kom faktiskt redan i slutet av september efter att ha regnat en halvliter om dagen, bra för potatisen säger grannen... ett uppskattat uttryck om man vill reta upp frun på gården.

Hagarna har nu intagit sin egna speciella form och det uppskattas särskilt av gårdens hästar som gör allt för att göra livet lite mera lerigt för sina ägare, det genom att lägga sig det tre meter djupa lerdike som uppkom efter att maken grävt upp en sten som låg fel i somras, det belönas med att leta efter fyra tappskor och en saknad stövel i på väg ut mot diket.

Maken är oxå glad, han gräver små gångar lite här och var för att leda bort allt regnvatten, det har nu resulterat i att vi nu får ta bilen upp till stallet för att inte ramla ned i en ränna och försvinna...apropå försvinna kom jag att tänka
på mormor som i julas lyckades få den uråldriga vålnaden som bodde i min walk in closet i 300 år att försvinna, tror att jag ber mormor att få leran att försvinna..tror faktiskt att det resultatet kan bli bra men tycker synd om den som får leran skickad till sig, kanske grannen, det är ju bra för potatisen.

Maken sa att han höll på dö igen i förra veckan, dottern och jag tittade en stund på honom och såg att hans vänstra tumnagel såg lite annorlunda ut, dottern gick och låste in sig på toa, själv funderade jag på om jag skulle ta frågan vidare eller om jag skulle göra dottern sällskap, jag tog sats och frågade vad som hade hänt och fick till svar att han skulle stryka en skjorta med vårt historiska strykjärn från 60- talet, när han kom till bröstfickan killade det till armbågen efter att sladden touchade till i en av knapparna, det resulterade i en eldslåga i nordlig riktning och skjortan blev bränd i snibben...maken förklarade att han försökte släcka med sköljmedel vilket gav en havererad nagel..nu står det ett modernt strykjärn på strykbrädan som svärmor skänkt till oss anno 1970. Funderar på att låta härligheten begravas i leran för att aldrig mer återuppstå för makens fortlevnad.

Nu återstår ca 1/3 kvartal av lertiden innan istiden infinner sig, förberedelsen för att montera vinterdäck pågår för fullt på gårdens 349 fordon. Ett bra sätt är att köra med i en lerfåra vilket medföljer att hjulbultarna försvinner, ett par vändor så är även sommardäcken borta. Inatt ska sommartid bli till vintertid, fantastiskt positivt då det blir lite mörkare lite tidigare i tre meter djup lera, nu ser jag fram mot att köpa nytt strykjärn och leta efter sommardäcken...eller inte

ANNONS
Av Ylva Frohm - Fredag 27 sept 16:07

Häromdagen fick jag en släng av klimakteriet, i och med det åkte till affären för att köpa svart hårfärg med röda inslag. Tror att den färgkombinationen hör till klimakteriet faktiskt. Kommer ihåg när mormor hamnade där så vill jag minnas att hon färgade håret i någon slags henna färg, nått rött var det i varje fall, det inträffade för 150 år sedan, tror att det var samma typ av färg som man hittat i grottmålningarna på juratiden.  Så...i med färgen i mitt fantastiska långsvallade hår på 3 cm. Det här med att färga kort hår ger vissa bieffekter som färg i nacken, ansiktet och för att inte tala om toamattan. Sist fick jag slänga två handdukar och en toamatta, tre dassrullar gick oxå. Katten kom in och strök sig kring benen och fick en dos han med. När väl färgen satt någe sådär i håret satte jag mig ned vid köksbordet där maken satt och såg hålögd ut. Rätt som det var sa han att han höll på dö idag. Jag funderade en hundradels timme på det och kände att jag ville veta mer och frågade hur det gick till. Maken svarade att han höll på att hamna under en rotvälta i skogen när han sågade ned en gran. Jag tittade på honom och studerade rynkan han hade fått bakom ena örat, undrar just om han hade en sån bakom det andra örat också.....Maken sa att han precis hann undan innan rotvältan slog igen. Jag tänkte att det var ju tur det, det hade blivit väldigt besvärligt att hitta honom annars, eller innte föresten...grävaren stod ju precis brevid. 


Färgningen klar efter att han lyssnat på makens berättelse i 2 minuter. Efter att ha duschat ur färgen i tre timmar och skrubbat färgrester från skinnet med sandpapper ordnade jag till mig för kvällsmaten. Under tiden jag förberedde maten tänkte jag att det är ganska praktiskt att känna lite dödsångest ibland, det blir lite mer spännande i vardagen då. Om inte annat kanske maken uppskattar middagsmaten väldigt mycket mer än innan hans upplevlese i skogen. Det återstår att se efter att jag serverat filmjölk och flingor. Maten imundigades, maken klagade på val av mat och tittade lite storögt på mitt högra ögonbryn som försvann vid duschningen. Jag påminde maken om att en natt under en rotvälta ger mindre dödsångest än att kommentera ögonbrynet. 


Morgonen kom, håret blev en aningens rött, ganska nöjd med det då jag haft värmesvallningar vid tolvslaget, tog av mig tre täcken och pyjamasen, drack en liter vatten och somnade om. Vid lunch kom maken in och sa att han var nära att dö idag, igen. Tittade på honom och såg att han hade en rynka bakom det andra örat också. Maken sa att han hittade en kabel som han lyckades snöra in i handleden, det visade sig att det var ström i den. Jag klurade en rejäl stund över den händelsen och kom inte på någon vettig slutsats hur han lyckats med detta. Maken var glad ändå då ryggskottet försvann under den våldsamma stöt som vällde ut från kabeln och orsakade ett skutt till höger. Om maken är glad är jag glad, nu förbereder jag en kvällsmiddag med en grillning av förgårdagens matrester och förbereder mig mentalt på att maken kanske håller på att dö imorgon också. Själv håller jag på att dö varje dag då jag förberder mig på att slängen av klimakteriet kvarstannar i håret. Tror jag byter hårfärg i morgon och tatuerar in ett nytt ögonbryn...eller inte





Av Ylva Frohm - Lördag 14 sept 18:23

Dottern skäller alltid på mig att tar dålig foton. En rejäl suck fick jag när jag fotade dem i hoppmomentet på premiär fälttävlanstävlingen. Av 34 kort blev ett osuddigt, väldigt nöjd över det resultatet faktiskt, att det blev en vy av dottern bakifrån är inte så noga, de syns ju i varje fall.

Det här med fälttävlan är inte bra för mamma nerverna. Normalt sett behöver jag bara vara nervös en gång under en tävlingsdag i dressyrens tecken när dottern rider, nu måste jag lugna nerverna tre gånger då det är dressyr, hoppning och sedan det fruktansvärda terrängmomentet av den förskräckliga höjden 80cm brutala hinder. När vi gick banan fick jag gå av banan för att gå på dass, dottern undrade vad jag höll på med när jag sprang fram och tillbaka ett antal gånger. Jag funderade på det jag med efter att dassrullen tog slut. Som tur var fick jag fotoförbud och jag kunde sätta mig i bilen med skinnflådd bak under tiden som dottern galopperade hem segern.

Så...igår lagade maken middag, hans favoritmat kyckling i sweet and souersås med ris. Inte alls min favorit. För att piffa till den kommande matlådan hällde jag i fyra matskedar sambal oelek och 60 droppar tabasco och en halv pepparkvarn. In med matlådan i kylen. Morgonen därpå öppnade jag kylen, tog min fantastiska matlåda och for i forcerat tempo till jobbet. Vid lunch tog jag fram min gränslöst goda matlåda för att värma den och gjorde en makaber upptäckt att det bara var en låda med ris. En halv sekund senare fick jag ett sms från maken som underrättade mig att jag tagit fel matlåda och att hans käft brann sönder och att tarmen hade försvunnit någon annanstans...jag funderade en stund över det och samlade ihop riskornen som flugit runt i micron.

Dottern har aviserat att det här med fälttävlan är riktigt roligt och tänker satsa på det framöver. Jag kommer nu att gå en kurs i mental stresshantering i 32 veckor och köpa toapapper på rea. Maken är inte riktigt återställd än efter matlådan men börjar så sakteligen komma tillbaka till livet igen. Oklart om delar av de inre organen blir återställda någonsin. Nu ser jag fram mot att ta kort på dottern framifrån i terrängmomentet...eller inte

Av Ylva Frohm - Måndag 26 aug 21:33

Sommaren lider mot sitt slut...vilket jag faktiskt är tacksam över om vi nu ska ha någon gård kvar. Maken fick ett ryck och grävde bort den 15 meter höga syrenhäck som dolt boningshuset och de orensade rabatterna i två decennier. Självklart med gårdens grävare. Om jag säger så här! Nu har vi väldigt full insyn och det blåser från alla håll och högen med syrenris som ska eldas kommer att skapa en eldkvast på minst 2 km i alla riktningar. Tur att grannarna är vana då grilloset har legat som en dimma över länet, kanske över hela landskapet faktiskt, under större delen av säsongen. Av någon anledning försvann även tvättlinan under makens häckprojekt, får leta efter den i höst.

För att suga ut det sista av min semester tog jag en tur ut till Ölandet. Stundande bockjakt och lite vila. Jag tog bössan och satte mig under en gran vid en vacker äng, satt där och halvsov tillsammans med ett 30-tal fästingar som gjorde mig sällskap i gräset. Vaknade till av att maken skickade en bild på min mobil förställandes en motorsåg som satt fast i ett träd. Jag funderade en stund varför den satt där och klurade ännu längre på varför gårdens näst äldsta traktor gjorde den sällskap. Efter att ha tänkt jättelänge blev jag tvungen att ringa maken som berättade att han skulle såga ned en gran och att motorsågen fastnade i trädet när han sågade. Till sin hjälp, för att få loss den fick han ta den den näst äldsta traktorn. Jag funderade ytterligare en stund och såg framför mig hur traktorn gick sönder. Oklart om motorsågen sitter kvar i granen eller inte.

Det här med saker som fastnar är inte alltid kul. Minns en gång när mormor fastnade med ett finger i bowlingklotet, under en av våra turneringar, det ploppet hördes över hela hallen, vilket var rätt kul i och för sig. själv lyckades jag ta ett för stort klot vilket resulterade i att klotet tappades i bakåtgående riktning vid ett framåtkast, efter det avslutades turneringen.

Nu går vi mot en stundande höst och med det en mycket välplanerad köksrenovering. Den har nog planerats så vansinnigt länge, så pass länge att vårt kök nu börjar bli modernt igen. Det är ju ganska praktiskt då vi spar pengar och energi, energi som kan läggas på den nya häck som kan komma att sättas till våren med hjälp av grävaren...eller inte

Av Ylva Frohm - Lördag 8 juni 10:39

Sonen berättade häromdagen att han lyckades med att låsa grannens cykel istället för sin egen efter avslutad cykeltur från jobbet. Det med det obrytbara svindyra cykellåset. Jag funderade på det en stund....ganska länge faktiskt och frågade hur man lyckas med det. Sonen svarade att han inte visste, dessutom var det en elcykel han låste och hans egna var inte en elcykel och dessutom i ganska risigt skick också. Sonen sa att han upptäckte det dagen efter när han skulle cykla till jobbet, då stod inte cykeln kvar där längre, det gjorde däremot grannens elcykel som var låst med dubbla lås. Sonen var lite bekymrad över att grannen inte kunnat ta sin cykel eftersom han låst den. Så...sonen blev av med sin cykel och grannen kom försent till jobbet.


Tankarna flög tillbaka till det gamla 80-talet då mormor lyckades låsa in min kompis i vår lägenheten genom att låsa sjutillhållarlåset, trippelt. När kompisen skulle öppna dörren på morgonen gick det inte att öppna varpå hon fick sitta där tills jag kom hem från skolan. Denna förmåga verkar har nedärvts till de yngre generationerna i nästintill rakt nedstigande led. Jag minns aningens motsträvigt att jag lyckades låsa in bilnyckeln i bilen samtidigt som jag stod med en häst i handen redo att sätta mig upp för rida fram inför den stundande tävlingsstarten. Handskarna låg väldigt fint på passagerarsätet samtidigt som centrallåset klickade i. Maken kanske inte blev så glad att köra 10 mil med reservnyckeln inte jag heller efter att ha avslutat min ritt med blåsor i händerna. 


Sonen ringde igår och frågade om vi ville ha gös. Ja gärna sa jag eftersom jag har hört talas om att gös ska vara en god matfisk för den som kan laga mat. Jag frågade hur mycket gös han hade att ge till skänks. Ingen svarade han. Jag funderade krampaktigt över det svaret men lyckades inte komma till någon slutsats. Sonen sa att om han eventuellt får gös i framtiden kommer han att ge den till sin jättegamla mor. Dessutom måste han köpa nytt fiskespö då det han hade gick av när han kastade ut draget. Spöt gick i två delar och flöt så fint ute i sjön, sonen fick veva in den främre delen av spöt och draget, väl invevat satt en gös på kroken. Nu bröt helvetet ut....sonen lyckades få upp den främre delen av fiskespöt tillsammans med en halv kilometer fiskelina och med en minst tre kilos gös på kroken, i båten där detta utspelade sig befann sig sonens kompis och dennes hund. När hunden såg gösen halas in i båten blev den som besatt och som hämtat ur skräckfilmen började den attackera den sprattlande gösen med fradga som flög över hela båten. Sonen lyckades få bort den förskräckta gösen från kroken och slängde tillbaka den i sjön. Sonen och kompisen avslutade fisketuren fulla med hunddreggel, utan fisk och med ett fiskespö belagt med körförbud och en galen hund. Sonen sa att det här blev en dyr månad eftersom han måste köpa en ny cykel och ett nytt fiskespö. Jag nämnde att vi har en gammal postcykel i förrådet som han kan få rusta upp, blir dock lite pyssel eftersom maken kört över den med harven. Sonen tackade motvilligt nej till detta erbjudande, erbjöd samtidigt ett gammalt metspö som jag ärvt från min farfars far vilket även den fick ett nekande svar. Nu kommer detta att finnas till försäljning till den som är intresserad....eller inte






Av Ylva Frohm - Fredag 19 april 10:18

 

Livet på landet fortskrider och våren har kommit. Maken fortsätter med sina projekt med traktorgrävaren. Ja jag vet faktiskt inte om han skulle klara sin vardag utan den. Faktiskt så måste jag erkänna att den är bra att ha....ibland. Maken använde häromdagen grävaren till att byta däck på gårdens minsta fordon, det lilla släpet. Grannen funderade nog en stund när han cyklade förbi gårdsplanen med ett släp hängandes i grävaggregatet. Grannen har inte synts till efter det. 


Det senaste projektet av de hundratals som pågår och är under planering, var att sätta en garageport på vedbon. Jag tror utan att överdriva att vi är de enda i hela Sverige, ja kanske till och med i hela världen, ensamma om att ha en garageport till vedbon. Hur denna idé föddes har jag ingen aning om, när jag kom hem en dag så fanns den bara där. Maken nämnde något om att när garageporten väl kom på plats och skulle öppna den så var den låst och nyckel saknades. Jag funderade en stund över det han sagt..funderade lite till och bestämde mig för att inte säga något eftersom jag låste in bilnyckeln i bilen för 25 år sedan, vilket jag kanske skulle bli påmind om. Maken hade en makalös lösning till problemet med en låst garageport. Lösningen föll sig på traktorgrävaren som användes till att gräva en grop utanför garageporten där maken kunde krypa igenom och in i vedbon för att sedan öppna den. Som tur var fick han även gräva igen gropen. Dagen efter försökte jag komma in i vedbon för att ställa in lite returpapper, det gick inte då den var låst. Jag funderar på om nyckeln till vedbon är just traktorgrävaren. Blir inte förvånad om det sitter en garageport till huset i stället för en ny ytterdörr framöver.


Snart ska den lilla gröna bilen besiktas. Den behöver nu lite extraomvårdnad eftersom jag i förrgår körde över en liten hög av träck som en av gårdens hästar lagt på vägen, det resulterade i att vänster fjäderben gick av. Det förde mina tankar vidare till mormor som körde på en sten som låg mitt på vägen på en lång öppen raksträcka för 125 år sedan, upptäcktes först då det blev punktering på båda fram..Tror det ligger i släkten faktiskt, att köra över saker. Maken körde över sin mössa med traktorn, den har aldrig återfunnits efter det. Jag körde över kollegans mobiltelefon med jobbets bil, den återfanns heller aldrig efter den händelsen. Dottern lyckades under övningskörning köra ned i ett hål i vägen, detta bevittnades av sonen som undrade vad vi höll på med då bilen fick en brutal lutning i sidled, dagen efter tog maken bilen till jobbet för att upptäcka att det var punka 200 meter efter påbörjad färd. Han var ganska nöjd med att få byta däck klockan 04.15 på morgonen, utan hjälp av grävaren. 


Inridningen av gårdens yngsta häst fortskrider i ett forcerat tempo. På 6 månader har vi nu kommit till att sitta kvar i  halten, nu satsar vi på, eller rättare sagt dottern, att sitta kvar i skritt. Ser fram mot galoppen faktiskt. Tur att dottern är vig då det kan behövas. Kanske ska erbjuda maken att sätta sig upp, då kan han bromsa farten genom att sätta ned fötterna i marken, det bästa med den idén är att han då kommer förstå att det behövs ett ridhus på gården efter att han har bockats av och sedan fått jaga liten häst runt gården utan skor. 


Nu har påsken infunnit sig och maken ska nu lägga om taket på vedbon, med hjälp av grävaren. Själv tar jag semester till imorgon och förbereder en smaskig grillning till kvällens begivenheter. Kan hända att ett VMA larm utfärdas runt de västmanländska skogarna ett par dagar framöver, ber nog maken att grilla istället...eller inte

Av Ylva Frohm - Lördag 23 mars 19:19

 Äntligen är semletiderna över för den här gången, trodde aldrig att den dagen skulle komma. Maken är absolut ett objekt som kan mottaga väldigt mycket böter för att äta semlor innan premiärdagen den 5/3, fettisdagen tror jag det heter.....det är tur att maken inte var född år 1952, då hade han säkert fått jättemycket böter då han redan ätit sisådär 100 semlor innan premiärdagen. Det här med semlor har jag aldrig riktigt förstått. En stor kardemummabulle, oftast torr så att smulorna letar sig ned i strupen och orsakar en obehaglig känsla av att torrhosta och dra ned resterande smulor i lungorna, lägg därtill grädden som läggs i en ofantlig hög på den torra bullen. Grädden hamnar allt som oftast i knät då den trycks ut genom bullens sidor. Sist jag åt en semla bet jag sönder en tand på mandelmassan som var lika hård som mina senaste scones som gräddades i 85 minuter i 250 grader i vår urgamla ugn. Det går ju att lägga den i varm mjölk men bullen blir ju så slemmig att man riskerar att kvävas  då den fastnar på väg ned genom matstrupen och resten i den sönderbitna tanden. 


Maken tycks aldrig tröttna på detta bakverk som fascinerar honom så till den milda grad att han äter runt 250 om året, om det nu räcker. Själv åt jag en halv och gav maken resterande hälft. Vår katt Frasse tycker även han om semlor, förra året åt han och jag en tillsammans, med förtjusning åt han upp den torra bullen och njöt sedan av grädden..jag satt länge och tittade förvånat på Frasse när han åt upp bakverket och funderade en stund om katter klarar av att metabolisera en semla, tänkte på det en stund och drack upp mitt kaffe. 


Maken nämnde häromdagen att lokalradion hade hört av sig till honom för några veckor sedan eftersom någon random människa snappat upp att maken äter väldigt många semlor under en säsong och rapporterat detta till Sveriges Radio. Detta medförde att radion ville intervjua honom om denna prestation. Maken förstod inte att han var världsledande i detta och svarade aldrig på mailet då han trodde detta bara var ett skämt. Jag tror faktiskt att han innehar rekordet i hela världen. Jag måste nog erkänna att lite stolt är jag nog ändå då maken genom sitt semle intresse blivit lokal kändis här på landet, inväntar nu ett större sponsorkontrakt där jag är manager. Kanske kan bygga ett ridhus för gaget tillika lager för semlorna. 


Idag kom grannen med ett lass sågspån, typ 1 ton som lades i en gigantisk hög bredvid stallet. Som tur är har vi en tom box i stallet som vi tänkte att spånet kunde förvaras i. Sagt och gjort, forsling av spån påbörjades. Idag var det väldigt blåsigt, vilket inte är något bra om man ska skotta sågspån i stora soptunnor för transport in till stallet. Efter att ha skottat i motvind i tre timmar, med en dikspade. Om jag säger så här...försök att fiska upp en  gädda med en gaffel, lika lätt är det att få upp sågspån i full storm på en dikspade, vi fick vi in en tredjedel av en kvadrat eftersom resten ligger i hagarna, maken sa något om att ta grävaren och fösa ihop högen igen vilket fick ett nekande svar.


Helt slut och med blåsor i händerna och sågspån precis överallt nämnde maken något om att en semla skulle sitta fint, jag klurade på det han sa och höll med honom en stund och sa att han kunde få en om han bytte däck på fruns bil först. Kanske att det blev däckbyte på trailern och lastbilen också,,,dotterns bil kom även den på förslag och släpet som införskaffades förra veckan men röstades ned efter att maken då ville ha två semlor. Efter att ha gjort kväll och duschat i tre kvart och slängt makens strumpor i soporna hittade jag en semla i frysen som gavs till maken som en liten hyllning till honom. Jag planerar nu att ge honom en semletatuering i födelsedagspresent....eller inte  

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ livet-pa-landet med Blogkeen
Följ livet-pa-landet med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se