Häromdagen fick jag en släng av klimakteriet, i och med det åkte till affären för att köpa svart hårfärg med röda inslag. Tror att den färgkombinationen hör till klimakteriet faktiskt. Kommer ihåg när mormor hamnade där så vill jag minnas att hon färgade håret i någon slags henna färg, nått rött var det i varje fall, det inträffade för 150 år sedan, tror att det var samma typ av färg som man hittat i grottmålningarna på juratiden.  Så...i med färgen i mitt fantastiska långsvallade hår på 3 cm. Det här med att färga kort hår ger vissa bieffekter som färg i nacken, ansiktet och för att inte tala om toamattan. Sist fick jag slänga två handdukar och en toamatta, tre dassrullar gick oxå. Katten kom in och strök sig kring benen och fick en dos han med. När väl färgen satt någe sådär i håret satte jag mig ned vid köksbordet där maken satt och såg hålögd ut. Rätt som det var sa han att han höll på dö idag. Jag funderade en hundradels timme på det och kände att jag ville veta mer och frågade hur det gick till. Maken svarade att han höll på att hamna under en rotvälta i skogen när han sågade ned en gran. Jag tittade på honom och studerade rynkan han hade fått bakom ena örat, undrar just om han hade en sån bakom det andra örat också.....Maken sa att han precis hann undan innan rotvältan slog igen. Jag tänkte att det var ju tur det, det hade blivit väldigt besvärligt att hitta honom annars, eller innte föresten...grävaren stod ju precis brevid. 

Färgningen klar efter att han lyssnat på makens berättelse i 2 minuter. Efter att ha duschat ur färgen i tre timmar och skrubbat färgrester från skinnet med sandpapper ordnade jag till mig för kvällsmaten. Under tiden jag förberedde maten tänkte jag att det är ganska praktiskt att känna lite dödsångest ibland, det blir lite mer spännande i vardagen då. Om inte annat kanske maken uppskattar middagsmaten väldigt mycket mer än innan hans upplevlese i skogen. Det återstår att se efter att jag serverat filmjölk och flingor. Maten imundigades, maken klagade på val av mat och tittade lite storögt på mitt högra ögonbryn som försvann vid duschningen. Jag påminde maken om att en natt under en rotvälta ger mindre dödsångest än att kommentera ögonbrynet. 

Morgonen kom, håret blev en aningens rött, ganska nöjd med det då jag haft värmesvallningar vid tolvslaget, tog av mig tre täcken och pyjamasen, drack en liter vatten och somnade om. Vid lunch kom maken in och sa att han var nära att dö idag, igen. Tittade på honom och såg att han hade en rynka bakom det andra örat också. Maken sa att han hittade en kabel som han lyckades snöra in i handleden, det visade sig att det var ström i den. Jag klurade en rejäl stund över den händelsen och kom inte på någon vettig slutsats hur han lyckats med detta. Maken var glad ändå då ryggskottet försvann under den våldsamma stöt som vällde ut från kabeln och orsakade ett skutt till höger. Om maken är glad är jag glad, nu förbereder jag en kvällsmiddag med en grillning av förgårdagens matrester och förbereder mig mentalt på att maken kanske håller på att dö imorgon också. Själv håller jag på att dö varje dag då jag förberder mig på att slängen av klimakteriet kvarstannar i håret. Tror jag byter hårfärg i morgon och tatuerar in ett nytt ögonbryn...eller inte

Dottern skäller alltid på mig att tar dålig foton. En rejäl suck fick jag när jag fotade dem i hoppmomentet på premiär fälttävlanstävlingen. Av 34 kort blev ett osuddigt, väldigt nöjd över det resultatet faktiskt, att det blev en vy av dottern bakifrån är inte så noga, de syns ju i varje fall.

Det här med fälttävlan är inte bra för mamma nerverna. Normalt sett behöver jag bara vara nervös en gång under en tävlingsdag i dressyrens tecken när dottern rider, nu måste jag lugna nerverna tre gånger då det är dressyr, hoppning och sedan det fruktansvärda terrängmomentet av den förskräckliga höjden 80cm brutala hinder. När vi gick banan fick jag gå av banan för att gå på dass, dottern undrade vad jag höll på med när jag sprang fram och tillbaka ett antal gånger. Jag funderade på det jag med efter att dassrullen tog slut. Som tur var fick jag fotoförbud och jag kunde sätta mig i bilen med skinnflådd bak under tiden som dottern galopperade hem segern.

Så...igår lagade maken middag, hans favoritmat kyckling i sweet and souersås med ris. Inte alls min favorit. För att piffa till den kommande matlådan hällde jag i fyra matskedar sambal oelek och 60 droppar tabasco och en halv pepparkvarn. In med matlådan i kylen. Morgonen därpå öppnade jag kylen, tog min fantastiska matlåda och for i forcerat tempo till jobbet. Vid lunch tog jag fram min gränslöst goda matlåda för att värma den och gjorde en makaber upptäckt att det bara var en låda med ris. En halv sekund senare fick jag ett sms från maken som underrättade mig att jag tagit fel matlåda och att hans käft brann sönder och att tarmen hade försvunnit någon annanstans...jag funderade en stund över det och samlade ihop riskornen som flugit runt i micron.

Dottern har aviserat att det här med fälttävlan är riktigt roligt och tänker satsa på det framöver. Jag kommer nu att gå en kurs i mental stresshantering i 32 veckor och köpa toapapper på rea. Maken är inte riktigt återställd än efter matlådan men börjar så sakteligen komma tillbaka till livet igen. Oklart om delar av de inre organen blir återställda någonsin. Nu ser jag fram mot att ta kort på dottern framifrån i terrängmomentet...eller inte