Denna vecka har hittills varit rätt varierad och jag tror en lång semester skulle vara på sin plats!

Veckan har bestått av fölvak, tävling, fölvak och tävling. Idag bröllop, ja inte mitt, och imorgon tävling

Som tur var införskaffade dottern en kamera i stallet som kontrollerades i våra mobiler. För övrigt mycket praktiskt för att se om maken varit och morgonfodrat så lilla frun kan sova en stund till!

Vartefter Lillans juver växte så ökades övervakningen för den stundade fölningen. Det vill säga jag och dottern. Varannan till varje timme har vi glott i mobilerna, dygnet runt, för att se om det är på gång. Natten mellan torsdag och fredag var jag helt säker på att Lillan skulle få smått. Kl 03.30 ringde jag dottern och larmade om ankomsten. Vadslagningen om ankomstdatum har inte låtit vänta på sig, ingen prickade rätt så något pris delar jag inte ut. Priset var att ta hand om köksrenoveringen. Det var bra det då har vi ett kök utan köksfläkt ett år till.

Så! Med 30 minuters sömn med mig för den nya dagen gick dottern och jag för att släppa ut hästarna. Inget föl än. Lillan tecknad forfarande för nedkomst. En viss stress kände vi då Sockan skulle iväg för 4 års test. Ut med gänget i hagarna. Tog typ en kvart så stod Lillan vid grinden och ville in igen. In med Lillan samtidigt som dottern ställde upp sockan på gången för att göra henne fin. Lillan började direkt att komma igång med fölningen samtidigt funderade vi på hur vi skulle logistera ner Sockan till tävlingen då jag måste vara kvar med Lillan. Mellan krystvärkarna ringde jag dotterns sambo som kom som en blixt. Maken stoppades i traktorn och fick det glädjande beskedet att han och dotterns sambo skulle få vara hästskötare och chaufför, fast jag sa till maken att han var tvungen att byta om från mjukisar och gummistövlar storlek 48 till något snyggare.

Nu satt knopparna på Sockan och hovarna polerades av mig samtidigt som jag sprang och övervakade Lillan som var i slutskedet av fölningen. Klockan började närma sig lastning. Jag körde fram lastbilen. Sockan fick nu övervaka fölningen. Dottern sprang fram och tillbaka och lastade i. Jag sprang fram och tillbaka till Lillan, två hovar kunde nu skönjas! In med det sista i lastbilen, tillbaka till Lillan som krystade ut huvudet. Dotterns sambo kom nu in i stallet och fick vara med om slutfasen. Lillan ploppade ut resten och fram kom ett ljuvligt stoföl med samma färg som sin mor, fux. Dotterns sambo såg förskräckt ut, dottern påminde honom om att sådär kommer det se ut när deras barn kommer till världen. Om jag säger såhär! Om fler män ser en hästförlossning så vore inte jorden överbefolkad.

Maken kom in i stallet, iförd skjorta och slips! Maken fick chaufföra, dottern lastade hästen tillsammans med sambon så var de på väg. Jag själv övervakade att resten av allt runt fölet och Lillan uppfyllde checklistan.

Två timmar senare. Allt har gått enligt skolboken för Lillan och hennes dotter. Min dotter ringde och berättade att när de kom fram stack maken och sambo direkt för att fika sedan på framridningen hade de kommenterat högt och ljudligt hur fint hästarna sladdade runt och sprang i snedställ. Väl inne på visningsbanan lyckades maken stänga dörrarna in till ridhuset och dotterns sambo blev utestängd. Som tur var burrade det till i makens byxor och mobilen signalerade att släppa in sambon som skulle hjälpa dottern inför visningen för hand. För att vara med på banan var man tvungen att ha hjälm på huvudet. Sambon fick låna en hjälm som han satte direkt på huvudet över kepsen, oknäppt hakband som fladdrade till ibland. Dottern såg stressad ut och funktionären sa att det går bra ingen fara. Maken stod och såg snygg ut i sin skjorta och slips. Han såg faktiskt ut som en av domarna! Dottern sa att det var nog sista gången hon hade med dem i sådana här sammanhang samtidigt som hon funderade på vad publiken tyckte om deras framförande/ outfit. Själv hade jag velat vara med och sett det hela, fantastiskt roligt! Men jag ska inte klaga jag har fått vara med om det allra bästa, att få vara med om ett nytt litet liv komma till världen!

Vi går i väntans tider här på landet. Lillan ska snart om allt vill sig väl bli mamma för första gången. Vi har nu installerat en kamera som ska övervaka henne när det är dax.

I väntans tider är även maken som just för nu har en fungerande rygg, fast det kan nog ändra sig snabbt, han inväntar nästa ryggskott. Kan nog bli imorgon när han ska harva ridbanan. Det kanske inte låter så besvärande men att koppla på den 55 åriga harven på den lika gamla traktorn kräver sitt jobb, för att inte tala om att styra traktorn runt i paddocken. Maken säger att bromsarna inte funkar längre. Det förstår jag! Det kanske var så att jag vände hö med handbromsen i för något år sedan. Fast det tänker jag inte berätta för honom då får jag harva paddocken själv. Får bjuda maken på lite grillat så blir han på gott humör.

I väntans tider är även renoveringen av köket. Vi fick ett ryck i höstas och bytte fönster sen tog vi ett välbehövligt juluppehåll för att vila upp oss. Kan ju nämna att vi köpte in tjänsten att montera dem. Nu är det bara resten kvar. Vi hade en firma ute som räknade på ett kök för ett tag sedan. Efter att vi fick offerten sa maken att han gör jobbet själv. Nu ser jag fram mot att laga mat på grillen ute på altanen i 10 år framöver. Om jag räknat på åren så är det nog dax att flytta in på ett ålderdomshem. Fast det är väl bra då slipper vi bygga om köket, badrummet, tapetsera om, ny trapp, nya boxar, klippa gräset, måla om bilen, tappa humöret och rida in Lillans avkomma! Kommer nog mest att sakna grillen, fast den tar jag nog med mig. Alltid kan jag bjuda någon på en riktigt fint grillad kotlett!

Så! I väntans tider är vi alla på gården. Nu inväntas härliga nattvak på Lillan. Vara nervös tills Lillans lilla kommer ut. Maken har sagt att han kan tänka sig att stå för en slant om vi döper fölet efter honom. Ser fram mot ett stoföl som heter Jocke. Den som lever får se, i väntans tider.