I veckan var jag hos sjukgymnasten för att fixa till ländryggen. När jag krånglade upp mig på bänken (50 cm hög) och satte mig med ryggen mot sjukgymnasten frågade han om jag hade varit skadad någon gång. Jag funderade och svarade att jag inte mindes. Efter en stunds funderande frågade jag varför han frågade. Han svarade då att jag inte hade någon muskel kvar på den högra skuldran. Jag sa att det måste bero på all skitmockning, han sa att det borde bygga mer än försvinna. Försvann gjorde även tanken kring det då han vred till korsryggen tvärslängd i medsols. 

Sjukgymnasten såg rätt nöjd ut efter att det vridet lät som makens toabesök efter sonens matlagning. Jag sträckte på mig och letade efter känslan av att ha en muskel kring höger skuldra.

Trots avsaknad av en muskel lyckades jag rida en liten tävling i helgen....Dottern har varit beridare i veckan och toppat formen genom att rida ut med stort motstånd i solnedgången. Hästen motverkade en aning vid grannens häck vilket gav dottern spänningar i nacken. Jag anser att hon kan vara glad för det då den muskeln går ned till skulderbladet och samverka, med den som jag inte har! Fast jag gnäller inte då vi kom trea i klassen.....fast om jag haft en muskel till kanske jag hade vunnit...eller kommit sist!

Dottern tävlade idag på storebror. Jag hjälpte henne på framridningen, genom att stötta upp min försvagade skuldra mot staketet. Dottern skämdes och stängde av mig. Trots det placerade hon sig i klassen och stoltheten hos mig gick inte att dölja. Efter ritten gav jag min dotter en liten belöning för rosetten genom att ge henne, och mig, en start i tunnelloppet i Stockholm. 1 mils löpning i de nya biltunnlarna. Dottern svarade inte samtidigt som hon tittade in med tom blick i fikabrödet. Nu ser jag fram mot att springa loppet i handikapp klassen, då jag saknar en muskel. Dottern tänkte starta i elit då hon inte vill synas med mig löpandes i mitella...ja den som lever få se...eller inte!