Sommaren lider mot sitt slut...vilket jag faktiskt är tacksam över om vi nu ska ha någon gård kvar. Maken fick ett ryck och grävde bort den 15 meter höga syrenhäck som dolt boningshuset och de orensade rabatterna i två decennier. Självklart med gårdens grävare. Om jag säger så här! Nu har vi väldigt full insyn och det blåser från alla håll och högen med syrenris som ska eldas kommer att skapa en eldkvast på minst 2 km i alla riktningar. Tur att grannarna är vana då grilloset har legat som en dimma över länet, kanske över hela landskapet faktiskt, under större delen av säsongen. Av någon anledning försvann även tvättlinan under makens häckprojekt, får leta efter den i höst.

För att suga ut det sista av min semester tog jag en tur ut till Ölandet. Stundande bockjakt och lite vila. Jag tog bössan och satte mig under en gran vid en vacker äng, satt där och halvsov tillsammans med ett 30-tal fästingar som gjorde mig sällskap i gräset. Vaknade till av att maken skickade en bild på min mobil förställandes en motorsåg som satt fast i ett träd. Jag funderade en stund varför den satt där och klurade ännu längre på varför gårdens näst äldsta traktor gjorde den sällskap. Efter att ha tänkt jättelänge blev jag tvungen att ringa maken som berättade att han skulle såga ned en gran och att motorsågen fastnade i trädet när han sågade. Till sin hjälp, för att få loss den fick han ta den den näst äldsta traktorn. Jag funderade ytterligare en stund och såg framför mig hur traktorn gick sönder. Oklart om motorsågen sitter kvar i granen eller inte.

Det här med saker som fastnar är inte alltid kul. Minns en gång när mormor fastnade med ett finger i bowlingklotet, under en av våra turneringar, det ploppet hördes över hela hallen, vilket var rätt kul i och för sig. själv lyckades jag ta ett för stort klot vilket resulterade i att klotet tappades i bakåtgående riktning vid ett framåtkast, efter det avslutades turneringen.

Nu går vi mot en stundande höst och med det en mycket välplanerad köksrenovering. Den har nog planerats så vansinnigt länge, så pass länge att vårt kök nu börjar bli modernt igen. Det är ju ganska praktiskt då vi spar pengar och energi, energi som kan läggas på den nya häck som kan komma att sättas till våren med hjälp av grävaren...eller inte

Sonen berättade häromdagen att han lyckades med att låsa grannens cykel istället för sin egen efter avslutad cykeltur från jobbet. Det med det obrytbara svindyra cykellåset. Jag funderade på det en stund....ganska länge faktiskt och frågade hur man lyckas med det. Sonen svarade att han inte visste, dessutom var det en elcykel han låste och hans egna var inte en elcykel och dessutom i ganska risigt skick också. Sonen sa att han upptäckte det dagen efter när han skulle cykla till jobbet, då stod inte cykeln kvar där längre, det gjorde däremot grannens elcykel som var låst med dubbla lås. Sonen var lite bekymrad över att grannen inte kunnat ta sin cykel eftersom han låst den. Så...sonen blev av med sin cykel och grannen kom försent till jobbet.

Tankarna flög tillbaka till det gamla 80-talet då mormor lyckades låsa in min kompis i vår lägenheten genom att låsa sjutillhållarlåset, trippelt. När kompisen skulle öppna dörren på morgonen gick det inte att öppna varpå hon fick sitta där tills jag kom hem från skolan. Denna förmåga verkar har nedärvts till de yngre generationerna i nästintill rakt nedstigande led. Jag minns aningens motsträvigt att jag lyckades låsa in bilnyckeln i bilen samtidigt som jag stod med en häst i handen redo att sätta mig upp för rida fram inför den stundande tävlingsstarten. Handskarna låg väldigt fint på passagerarsätet samtidigt som centrallåset klickade i. Maken kanske inte blev så glad att köra 10 mil med reservnyckeln inte jag heller efter att ha avslutat min ritt med blåsor i händerna. 

Sonen ringde igår och frågade om vi ville ha gös. Ja gärna sa jag eftersom jag har hört talas om att gös ska vara en god matfisk för den som kan laga mat. Jag frågade hur mycket gös han hade att ge till skänks. Ingen svarade han. Jag funderade krampaktigt över det svaret men lyckades inte komma till någon slutsats. Sonen sa att om han eventuellt får gös i framtiden kommer han att ge den till sin jättegamla mor. Dessutom måste han köpa nytt fiskespö då det han hade gick av när han kastade ut draget. Spöt gick i två delar och flöt så fint ute i sjön, sonen fick veva in den främre delen av spöt och draget, väl invevat satt en gös på kroken. Nu bröt helvetet ut....sonen lyckades få upp den främre delen av fiskespöt tillsammans med en halv kilometer fiskelina och med en minst tre kilos gös på kroken, i båten där detta utspelade sig befann sig sonens kompis och dennes hund. När hunden såg gösen halas in i båten blev den som besatt och som hämtat ur skräckfilmen började den attackera den sprattlande gösen med fradga som flög över hela båten. Sonen lyckades få bort den förskräckta gösen från kroken och slängde tillbaka den i sjön. Sonen och kompisen avslutade fisketuren fulla med hunddreggel, utan fisk och med ett fiskespö belagt med körförbud och en galen hund. Sonen sa att det här blev en dyr månad eftersom han måste köpa en ny cykel och ett nytt fiskespö. Jag nämnde att vi har en gammal postcykel i förrådet som han kan få rusta upp, blir dock lite pyssel eftersom maken kört över den med harven. Sonen tackade motvilligt nej till detta erbjudande, erbjöd samtidigt ett gammalt metspö som jag ärvt från min farfars far vilket även den fick ett nekande svar. Nu kommer detta att finnas till försäljning till den som är intresserad....eller inte

Livet på landet fortskrider och våren har kommit. Maken fortsätter med sina projekt med traktorgrävaren. Ja jag vet faktiskt inte om han skulle klara sin vardag utan den. Faktiskt så måste jag erkänna att den är bra att ha....ibland. Maken använde häromdagen grävaren till att byta däck på gårdens minsta fordon, det lilla släpet. Grannen funderade nog en stund när han cyklade förbi gårdsplanen med ett släp hängandes i grävaggregatet. Grannen har inte synts till efter det. 

Det senaste projektet av de hundratals som pågår och är under planering, var att sätta en garageport på vedbon. Jag tror utan att överdriva att vi är de enda i hela Sverige, ja kanske till och med i hela världen, ensamma om att ha en garageport till vedbon. Hur denna idé föddes har jag ingen aning om, när jag kom hem en dag så fanns den bara där. Maken nämnde något om att när garageporten väl kom på plats och skulle öppna den så var den låst och nyckel saknades. Jag funderade en stund över det han sagt..funderade lite till och bestämde mig för att inte säga något eftersom jag låste in bilnyckeln i bilen för 25 år sedan, vilket jag kanske skulle bli påmind om. Maken hade en makalös lösning till problemet med en låst garageport. Lösningen föll sig på traktorgrävaren som användes till att gräva en grop utanför garageporten där maken kunde krypa igenom och in i vedbon för att sedan öppna den. Som tur var fick han även gräva igen gropen. Dagen efter försökte jag komma in i vedbon för att ställa in lite returpapper, det gick inte då den var låst. Jag funderar på om nyckeln till vedbon är just traktorgrävaren. Blir inte förvånad om det sitter en garageport till huset i stället för en ny ytterdörr framöver.

Snart ska den lilla gröna bilen besiktas. Den behöver nu lite extraomvårdnad eftersom jag i förrgår körde över en liten hög av träck som en av gårdens hästar lagt på vägen, det resulterade i att vänster fjäderben gick av. Det förde mina tankar vidare till mormor som körde på en sten som låg mitt på vägen på en lång öppen raksträcka för 125 år sedan, upptäcktes först då det blev punktering på båda fram..Tror det ligger i släkten faktiskt, att köra över saker. Maken körde över sin mössa med traktorn, den har aldrig återfunnits efter det. Jag körde över kollegans mobiltelefon med jobbets bil, den återfanns heller aldrig efter den händelsen. Dottern lyckades under övningskörning köra ned i ett hål i vägen, detta bevittnades av sonen som undrade vad vi höll på med då bilen fick en brutal lutning i sidled, dagen efter tog maken bilen till jobbet för att upptäcka att det var punka 200 meter efter påbörjad färd. Han var ganska nöjd med att få byta däck klockan 04.15 på morgonen, utan hjälp av grävaren. 

Inridningen av gårdens yngsta häst fortskrider i ett forcerat tempo. På 6 månader har vi nu kommit till att sitta kvar i  halten, nu satsar vi på, eller rättare sagt dottern, att sitta kvar i skritt. Ser fram mot galoppen faktiskt. Tur att dottern är vig då det kan behövas. Kanske ska erbjuda maken att sätta sig upp, då kan han bromsa farten genom att sätta ned fötterna i marken, det bästa med den idén är att han då kommer förstå att det behövs ett ridhus på gården efter att han har bockats av och sedan fått jaga liten häst runt gården utan skor. 

Nu har påsken infunnit sig och maken ska nu lägga om taket på vedbon, med hjälp av grävaren. Själv tar jag semester till imorgon och förbereder en smaskig grillning till kvällens begivenheter. Kan hända att ett VMA larm utfärdas runt de västmanländska skogarna ett par dagar framöver, ber nog maken att grilla istället...eller inte

 Äntligen är semletiderna över för den här gången, trodde aldrig att den dagen skulle komma. Maken är absolut ett objekt som kan mottaga väldigt mycket böter för att äta semlor innan premiärdagen den 5/3, fettisdagen tror jag det heter.....det är tur att maken inte var född år 1952, då hade han säkert fått jättemycket böter då han redan ätit sisådär 100 semlor innan premiärdagen. Det här med semlor har jag aldrig riktigt förstått. En stor kardemummabulle, oftast torr så att smulorna letar sig ned i strupen och orsakar en obehaglig känsla av att torrhosta och dra ned resterande smulor i lungorna, lägg därtill grädden som läggs i en ofantlig hög på den torra bullen. Grädden hamnar allt som oftast i knät då den trycks ut genom bullens sidor. Sist jag åt en semla bet jag sönder en tand på mandelmassan som var lika hård som mina senaste scones som gräddades i 85 minuter i 250 grader i vår urgamla ugn. Det går ju att lägga den i varm mjölk men bullen blir ju så slemmig att man riskerar att kvävas  då den fastnar på väg ned genom matstrupen och resten i den sönderbitna tanden. 

Maken tycks aldrig tröttna på detta bakverk som fascinerar honom så till den milda grad att han äter runt 250 om året, om det nu räcker. Själv åt jag en halv och gav maken resterande hälft. Vår katt Frasse tycker även han om semlor, förra året åt han och jag en tillsammans, med förtjusning åt han upp den torra bullen och njöt sedan av grädden..jag satt länge och tittade förvånat på Frasse när han åt upp bakverket och funderade en stund om katter klarar av att metabolisera en semla, tänkte på det en stund och drack upp mitt kaffe. 

Maken nämnde häromdagen att lokalradion hade hört av sig till honom för några veckor sedan eftersom någon random människa snappat upp att maken äter väldigt många semlor under en säsong och rapporterat detta till Sveriges Radio. Detta medförde att radion ville intervjua honom om denna prestation. Maken förstod inte att han var världsledande i detta och svarade aldrig på mailet då han trodde detta bara var ett skämt. Jag tror faktiskt att han innehar rekordet i hela världen. Jag måste nog erkänna att lite stolt är jag nog ändå då maken genom sitt semle intresse blivit lokal kändis här på landet, inväntar nu ett större sponsorkontrakt där jag är manager. Kanske kan bygga ett ridhus för gaget tillika lager för semlorna. 

Idag kom grannen med ett lass sågspån, typ 1 ton som lades i en gigantisk hög bredvid stallet. Som tur är har vi en tom box i stallet som vi tänkte att spånet kunde förvaras i. Sagt och gjort, forsling av spån påbörjades. Idag var det väldigt blåsigt, vilket inte är något bra om man ska skotta sågspån i stora soptunnor för transport in till stallet. Efter att ha skottat i motvind i tre timmar, med en dikspade. Om jag säger så här...försök att fiska upp en  gädda med en gaffel, lika lätt är det att få upp sågspån i full storm på en dikspade, vi fick vi in en tredjedel av en kvadrat eftersom resten ligger i hagarna, maken sa något om att ta grävaren och fösa ihop högen igen vilket fick ett nekande svar.

Helt slut och med blåsor i händerna och sågspån precis överallt nämnde maken något om att en semla skulle sitta fint, jag klurade på det han sa och höll med honom en stund och sa att han kunde få en om han bytte däck på fruns bil först. Kanske att det blev däckbyte på trailern och lastbilen också,,,dotterns bil kom även den på förslag och släpet som införskaffades förra veckan men röstades ned efter att maken då ville ha två semlor. Efter att ha gjort kväll och duschat i tre kvart och slängt makens strumpor i soporna hittade jag en semla i frysen som gavs till maken som en liten hyllning till honom. Jag planerar nu att ge honom en semletatuering i födelsedagspresent....eller inte  

  Nu har vi snart passerat tre vintermånader av 7 möjliga. På landet flyter det på..eller rättare sagt fryser på. Det har nog kommit sisådär 1 meter snö, i omgångar som tur är. Nu har nog en halv meter av den försvunnit eftersom plusgraderna har infunnit sig. Maken är glad. Han har plogat och plogat, grävt lite och fixat.

Jag visste inte att en traktorgrävare kunde göra så mycket fast det är full vinter och istid ute. Häromveckan till exempel tog maken in en höbal med grävaggregatet, ganska krångligt och fulländat omständligt men det gick. Spåren efter det blev meterdjupa och kan fungera som en framtida gödselbrunn. Nu ser jag fram mot att se maken bygga ridhus med grävaren i sommar, vilket han inte vet om än, har inte riktigt funderat hur detta skall presenteras..kan ju nämna att det ska bli ett magasin där även grävaren kan få tak över huvudet, då blir det fart. Ser fram mot att få rida inne nästa vinter....

Gården har ett par småbilar som inte passar sig för vinterväglag, eller rättare sagt spårsnö. En morgon kom jag ut från förstukvisten och skådade dotterns bil, fastkörd i 2 cm nysnö.  Jag undrade hur hon kom till jobbet men såg att den gröna skitbilen var borta ur sin boning. Funderade ytterligare en stund hur hon lyckades komma från gårdsplanen med den då backen har försvunnit ur växellådan. Tre dagar senare körde maken fast i ett av grävarens hjulspår med det gröna helvetet..det var roligt och bild togs  på det resultatet. Kan kanske bli årets bild i nästa års almanacka. Dagen efter det körde grannen ned i diket med sin traktorn då han plogade... även det fotodokumenterades och kommer att sparas för eventuella framtida eventualiteter. Maken tyckte detta var vansinnigt roligt och visade detta med att montera på ett överdimensionerat plogblad på gårdens minsta traktor. 

Det här med att köra fast och köra av vägen har vi inom familjen en liten trevlig tradition att namnge dessa platser med våra namn. Dottern har fått ett eget ställe och det är efter att hon körde fast med sin bil vid gårdsplanen, numera hennes gårdsplan. Sonen svischade av vägen i en vänsterkurva 5 km härifrån, numera har den kurvan döpts till sonens kurva. Maken sladdade ned i diket vid vår yttersta granne, 2 km från gården vilket numera kallas makens dike. Morfar körde ned nästan i samma dike fast i motsatt riktning, morfars dike. Mormor även hon har tagit ett dike med sin bil, den flög rätt långt faktiskt. Numera är det diket mormors dike och även infarten till åkern. Själv fick jag en hel korsning...

Nu stundar en framtida tävlingssäsong och träningarna har fortlöpt enligt vintertraditionen på gården. Vi laddar upp detta med att tolka efter häst...det vill säga dottern filmar under tiden som gårdsfrun åker på ryggen i full fart på vallen, det vill säga i två km i timmen. Dottern har ännu inte visat sina tolkkunskaper vilket jag ser fram emot när vi tar det med vår unghäst som ännu inte är riktigt inriden.."Lilla Hon" har visat oanade talanger när det kommer till det här att bli riden. Kanske satsa på att bli en körhäst istället, låter maken ta det där och kopplar ihop honom med tolkselen. Återstår bara att namnge ett nytt dike åt maken efter den färden, tur att han har flera namn. Nu ser vi alla fram mot den kommande våren och ser vad vi hittar i snödrivorna efter alla fastkörningar, vore kul om vi hittade växellådan till det gröna fanskapet...eller inte

Såå….härom veckan hade vi strömavbrott. Någon gång under natten gick strömmen. Klockan 05:00 ringde min som tur var batteridrivna klockan, jag fumlade efter klockan i mörkret, välte omkull den och försökte tända lampan. När det inte gick undrade jag om jag fortfarande sov eftersom det var så mörkt, trots att jag hade ögonen öppna, funderade en stund över det och försökte tända lampan igen, gick lika dåligt den här gången. Vad fasen, blev förbannad på klockan som aldrig slutade ringa. Klev upp och hittade klockan, stängde av den genom att tappa den i golvet och kröp ut i hallen och nedför trapporna för att leta efter en ficklampa. Av gammal vana försökte jag sätta på kaffebryggaren vilket gick jättedåligt…MÅSTE HA KAFFE. Som tur är finns det en uråldrig järnspis i köket, typ dubbelt så gammal som maken.. In med ved och två toarullar som tändmedel…efter att ha klätt på mig och sminkat mig i ett sken likt månsken i en mulen oktobernatt gick jag ut i det rökfyllda köket och drack mitt kaffe och for till jobbet med en skadad hornhinna och svarta tänder. När jag startade bilen kom strömmen tillbaka……

Det har varit jul i vårt hus. Julen har firats i tre omgångar med en jädrans massa jansons och sill. Den förbannade skinkan tar aldrig slut och granen barrar som vanligt. Maken fick för små byxor och dottern ett hästhuvud, en helt vanlig jul med andra ord. Sonen har nedärvt mors kokkunskaper och griljerade en rå skinka i sin boning….det berättades i djupt förtroende till familjens stora förtjusning vilket fördes vidare i raskt tempo. Själv gjorde jag en egen sill utan socker med chili och cayennepeppar i…den avsmakades av dottern som nu har tappat smaklökarna till midsommar, kanske sonen skulle ha tagit av sillen istället inför provsmakningen av hans skinka…skrattade hejdlöst åt det en stund med stängd mun. Som vanlig sig bör spelades julklappsspelet i vansinnes tempo, efter att klapparna farit runt i vardagsrummet i 78 minuter avslutades spelet genom att tärningen försvann….ett av stearinljusen också…nöjda och glada med våra fina presenter med mer eller mindre julklappspapper på, som byttes friskt om vartannat har vi nu påbörjat en ny tradition den heter ”jaga ut demoner från sovrummet”, det efter att jag nämnde att jag har en vilsen skäl vid gardinen närmast min walk in closet. Sagt och gjort..mormor, sonen och jag for upp till sovrummet och drev ut grannen som uppehållit sig vid strumplådan i närmare 350 år, juratiden tror jag den kallas..nu förstår jag varför alla strumpor är omaka, i oreda och att sängen alltid är obäddad. Funderar redan nu på vad vi ska driva ut nästa jul för att bibehålla den nya traditionen. Maken tyckte vi kunde driva ut hästarna från stallet och göra traktorgarage av stallet. Nu har jag bestämt att maken får eget sovrum och grävförbud i ett skålpund år framöver.

Alldeles snart är det nytt år och innan det nyårsfirande. Vi ska även här introducera en ny tradition vilket heter ”skapa ett nyårslöfte till den som sitter till höger vid middagsbjudningen”. Som tur är är det jag som sköter bordsplaceringen vilket betyder att maken ska sitta till höger om mig…Makens nyårslöfte blir att ställa av grävskopan i Kiruna och låta den stå där på obestämd tid, bygga ridhus till frun och en pool med ett fint däck ute på den blivande enormt stora inglasade altanen som ännu inte finns, innan dess ett nytt kök, badrum och en ny lastbil till hästarna…så….ganska nöjd faktiskt. Undrar vad jag får för nyårslöfte av min bordsgranne. Under tiden som jag klurar på det vill jag önska alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR med härliga införlivade nyårslöften…eller inte

Så kom dagen så jag skulle fylla 50 år.....festen planerades mycket väl i förväg, i ungefär en halv vecka innan, väl tilltaget om jag frågar maken. Dagarna innan gick jag till frissan för att fixa 50-års looken, passade på att fixa den senaste trenden av ögonbrynsplockning och färgsättning till min ögonfärg. Satt i frisörstolen med min redan korta frisyr och frissan undrade vad hon skulle klippa...hon hittade en hög långa hår i ögonbrynen och satte saxen i dessa. Funderade en stund om jag skulle permanenta ögonbrynen, de skulle se lustigt ut, slutade fundera när pincetten drog tag i det löshängande skinnet där ögonbrynet sitter fäst. Frissan fick hålla upp skinnet med ena handen för att få till min nya look. 2 1/2 timme senare var jag klar med en del funderingar kring åldern 50 i mitt uråldriga sinne.

Det här med åldern är bara en siffra, sägs det…Min make påminner mig ofta om att våran äldsta traktor på gården är lika gammal som jag. Då påminner jag honom att jag har mer skäggväxt än honom. Det här med hår är märkligt. Jag har fått hår där jag minst anade att man kunde få hår. Någonting hände efter att 40 års strecket passerades, nu när sekelskiftet inträdde ploppade det upp ståltrådslikande växt på smalbenen och hår som ser ut som svinto på stortårna. Maken erbjöd att låna ut vinkelslipen…om jag säger så här….maken kommer aldrig erbjuda detta igen….nästa gång erbjöd han gräsklipparen istället. Som straff gömde jag nycklarna till grävaren…

50-års dagen kom i en väldig fart. Jag vaknade stel i kroppen efter att ha sovit i samma ställning eftersom jag målade tånaglarna innan sängdags, mycket dum ide´. Sekelskiftet hade nu smugit sig in i min lekamen under natten likt satan själv. Jag skrek efter maken för att få hjälp att bända kroppen från madrassen. Maken erbjöd en kofot och tittade lite extra på mina nygjorda ögonbryn och tyckte att vi skulle tillkalla grannen som kunde heela ut satan själv från kroppen. Jag tänkte en stund på det och insåg att det kunde vara en god idé, tittade till tånaglarna och insåg att det fastnat dun från kudden på lilltånageln, tänkte inget mer på det och välte mig ur sängen för att ta mig till köket...efter att ha utfört ett mindre yogapass i arla morgonstund, vilket uppstod när morgonrocken hamnade ut och in tillsammans med att min arm fastnade i den tillhörande luvan, kände jag mig lite alertare och påbörjade planeringen inför partyt som var i oplanerad status.

Inför middagens bordsplacering uppkom problemet att köket var för litet och gästerna för många. Funderade en stund om man kunde sätta mormor i knät på bordsgrannen och dottern äta ståendes. En annan tanke uppkom att introducera festen med att leka hela havet stormar, den som blir utan stol får sätta sig i bilen och äta…skrattade till mentalt och fick en bild av att ha en trerätters vid ratten till den gröna fanskapet utan vindrutetorkare.

Middagen avnjöts och till efterrätten anordnade sonen och dotter en frågequiss om mitt 50-åriga uråldriga liv. Gästerna svarade på för fullt och lustiga bilder visades i ofantlig mängd i hastig takt... Nu kom den största överraskningen. Jag blev utsedd till enväldig domare i tävlingen. Eftersom jag inte kunde svaret på en enda fråga om mig själv så blev det ingen vinnare och tävlingen avslutades med en skål i champagne.

En av gästerna överraskade med en present i form av en vägskylt med tillåten hastighet om 50 km/h. Den mottogs med förtjusning under tiden som jag funderade på om den var äkta eller inte. Grannen informerade mig som är tillika ordförande i vägföreningen om att det, dagen efter, saknades en skylt på sträckan 5 km nordost om vattenfallet som uppkom efter att maken dikade sträckan för ett antal år sedan. Grannen frågade om jag hade sett den. Dagen efter satt det en skylt om 120 km/h på aktuell vägsträcka tillsammans med en parkeringsförbudsskylt.    

Så här i eftertankens kranka blekhet har jag nu glidit in på döhalvan som min far säger, med det ser jag fram mot att köpa in ett dussin läsglasögon med styrka om +6, raka mig varje morgon och påbörja en yogakurs eller varför inte släktforskning? Med detta vill jag rekommendera alla att se fram mot en åldrande framtid med halvblindhet och skäggig hud...eller inte

Så! Nu har utbildningen och inridningen av "lillan" påbörjats på landet. Första invigningen fick dottern göra. Självklart fotodokumenterades detta i motljus av solen vilket fick dotterns huvud att se ut som en ficklampa...själv är jag rätt nöjd med resultatet. Hängningen gick utmärkt och lillan fick vila resten av sommaren i hagen som maken dikades i våras som resulterade i enorma vallgravar och jordmassor som vi kan åka skidor i till vintern. Sommaren förflöt med mycket sol och värme och augusti kom. Nu ville vi förstås introducera sadeln. Efter att ha konstaterat att lillans rygg och manke är likt en öltunna så dammade jag fram den föråldrade urgamla sadeln från 1968, vilket i och för sig är ett mycket bra årtal då frun på gården föddes, något platt i sätet och rostiga stigbyglar men den passade eftersom råttorna ätit upp stoppningen i den. Sagt och gjort, på med sadel och spänna gjorden, ut på stallbacken och hej då! lillan försvann med den urgamla sadeln in i hagen med den tilltänkta OS backen i slope style för nybörjare. Efter denna resa så tog vi en halvhalt vid garaget där maken reparerade harven efter att gjort ett försök att rätta till parkeringen efter att dottern parkerade mormors bil.

September: Så...nu har lillan vant sig vid sadel den här gången med stoppning..Nu var tanken att lillan ska få ryttare på sig i sadeln. Jag frågade mormor som kom på fika om hon ville rida då hon var sugen för 25 år sedan, hon tackade dock nej och jag slängde upp dottern. Den här gången i mulet väder vilket inte gjorde sig på bild. Pallen kom fram och dottern hängde lite snällt till en början vilket tröttade ut Lillan med en suck så att vi raskt gick vidare att kasta över ena benet högt över korset vilket vi inte skulle ha gjort...Lillan tog ett 3 meter skutt över marken och dottern hamnade bakom sadeln, vilket såg väldigt spänstigt ut, och hamnade på korset. Om jag säger så här, Lillan är kort som en Shetlandsponny i kroppen och lika rund som en boll vig som en katt är jag enormt imponerad att dottern satt kvar i 1/2 sekund av en hundradel i kvadrat! Dottern for upp i luften, Lillan stannade på marken och jag tappade hörseln efter att dottern skrek i högan sky!

Mitten av september: Dottern fick erbjudandet igen vilket hon tackade ja till, på med sadel med stoppning och träns kopplat till en säkerhetslina där jag skulle vara den så kallade säkerheten...om jag säger så här! Om linan hade varit kopplad till någon säkerhet så hade dottern varit glad likaså jag om jag hade haft en kamera i startläge...Kanske att dottern inte var så nöjd efteråt och beklagade sig att stöveln flög av och någonting om att jag skulle rida nästa gång. Jag funderade en stund över det resonemanget och kom överens med mig själv att det var en mycket dålig idé. 

Oktober...lite så där i början...Nu ville Lillan mer än gärna springa med sadel på med eller utan stoppning..nu har dottern till och med suttit på Lillan i skritt och vi har tränat mycket på att stå still under tiden som maken far omkring med alla gården fordon utan vår vilja. Nu kan vi till och med planera på att introducera gångart nummer två till OS 2024, i Sverige, på landet med en dotter med nya övertalningsblänkanderidstövlar, dyra som fan.

Oktober runt mitten..Maken har precis fyllt år. Det firades med ett hurra på eftermiddagen och middag som visslade på spisen...Dottern frågade innan middagen vad det var som lät. Vi satt alla och lyssnade och konstaterade att det visslade från kastrullen. I kastrullen låg ett stycke sönderfruset älgbogblad från år 2012 frost, tänkte koka den först för att makens tänder inte skulle gå åt. Funderade på varför det visslade men fick naturligtvis inget vettigt svar på det...Middagen serverades med ett mustigt vin från en treliters dunk som stått sedan maj. Det blev en mycket trevlig kväll som avslutades med spelet Fia med Knuff där maken gick all in vilket resulterade i att spelpjäserna får vi leta efter på övervåningen. Nu ser vi fram mot den nya gångarten trav och husfruns födelsedag någon gång i framtiden, närmare OS närmare jul...eller kanske inte alls eftersom det är makens tur att laga middag......