Häromdagen fick jag en släng av klimakteriet, i och med det åkte till affären för att köpa svart hårfärg med röda inslag. Tror att den färgkombinationen hör till klimakteriet faktiskt. Kommer ihåg när mormor hamnade där så vill jag minnas att hon färgade håret i någon slags henna färg, nått rött var det i varje fall, det inträffade för 150 år sedan, tror att det var samma typ av färg som man hittat i grottmålningarna på juratiden.  Så...i med färgen i mitt fantastiska långsvallade hår på 3 cm. Det här med att färga kort hår ger vissa bieffekter som färg i nacken, ansiktet och för att inte tala om toamattan. Sist fick jag slänga två handdukar och en toamatta, tre dassrullar gick oxå. Katten kom in och strök sig kring benen och fick en dos han med. När väl färgen satt någe sådär i håret satte jag mig ned vid köksbordet där maken satt och såg hålögd ut. Rätt som det var sa han att han höll på dö idag. Jag funderade en hundradels timme på det och kände att jag ville veta mer och frågade hur det gick till. Maken svarade att han höll på att hamna under en rotvälta i skogen när han sågade ned en gran. Jag tittade på honom och studerade rynkan han hade fått bakom ena örat, undrar just om han hade en sån bakom det andra örat också.....Maken sa att han precis hann undan innan rotvältan slog igen. Jag tänkte att det var ju tur det, det hade blivit väldigt besvärligt att hitta honom annars, eller innte föresten...grävaren stod ju precis brevid. 

Färgningen klar efter att han lyssnat på makens berättelse i 2 minuter. Efter att ha duschat ur färgen i tre timmar och skrubbat färgrester från skinnet med sandpapper ordnade jag till mig för kvällsmaten. Under tiden jag förberedde maten tänkte jag att det är ganska praktiskt att känna lite dödsångest ibland, det blir lite mer spännande i vardagen då. Om inte annat kanske maken uppskattar middagsmaten väldigt mycket mer än innan hans upplevlese i skogen. Det återstår att se efter att jag serverat filmjölk och flingor. Maten imundigades, maken klagade på val av mat och tittade lite storögt på mitt högra ögonbryn som försvann vid duschningen. Jag påminde maken om att en natt under en rotvälta ger mindre dödsångest än att kommentera ögonbrynet. 

Morgonen kom, håret blev en aningens rött, ganska nöjd med det då jag haft värmesvallningar vid tolvslaget, tog av mig tre täcken och pyjamasen, drack en liter vatten och somnade om. Vid lunch kom maken in och sa att han var nära att dö idag, igen. Tittade på honom och såg att han hade en rynka bakom det andra örat också. Maken sa att han hittade en kabel som han lyckades snöra in i handleden, det visade sig att det var ström i den. Jag klurade en rejäl stund över den händelsen och kom inte på någon vettig slutsats hur han lyckats med detta. Maken var glad ändå då ryggskottet försvann under den våldsamma stöt som vällde ut från kabeln och orsakade ett skutt till höger. Om maken är glad är jag glad, nu förbereder jag en kvällsmiddag med en grillning av förgårdagens matrester och förbereder mig mentalt på att maken kanske håller på att dö imorgon också. Själv håller jag på att dö varje dag då jag förberder mig på att slängen av klimakteriet kvarstannar i håret. Tror jag byter hårfärg i morgon och tatuerar in ett nytt ögonbryn...eller inte