Dottern skäller alltid på mig att tar dålig foton. En rejäl suck fick jag när jag fotade dem i hoppmomentet på premiär fälttävlanstävlingen. Av 34 kort blev ett osuddigt, väldigt nöjd över det resultatet faktiskt, att det blev en vy av dottern bakifrån är inte så noga, de syns ju i varje fall.

Det här med fälttävlan är inte bra för mamma nerverna. Normalt sett behöver jag bara vara nervös en gång under en tävlingsdag i dressyrens tecken när dottern rider, nu måste jag lugna nerverna tre gånger då det är dressyr, hoppning och sedan det fruktansvärda terrängmomentet av den förskräckliga höjden 80cm brutala hinder. När vi gick banan fick jag gå av banan för att gå på dass, dottern undrade vad jag höll på med när jag sprang fram och tillbaka ett antal gånger. Jag funderade på det jag med efter att dassrullen tog slut. Som tur var fick jag fotoförbud och jag kunde sätta mig i bilen med skinnflådd bak under tiden som dottern galopperade hem segern.

Så...igår lagade maken middag, hans favoritmat kyckling i sweet and souersås med ris. Inte alls min favorit. För att piffa till den kommande matlådan hällde jag i fyra matskedar sambal oelek och 60 droppar tabasco och en halv pepparkvarn. In med matlådan i kylen. Morgonen därpå öppnade jag kylen, tog min fantastiska matlåda och for i forcerat tempo till jobbet. Vid lunch tog jag fram min gränslöst goda matlåda för att värma den och gjorde en makaber upptäckt att det bara var en låda med ris. En halv sekund senare fick jag ett sms från maken som underrättade mig att jag tagit fel matlåda och att hans käft brann sönder och att tarmen hade försvunnit någon annanstans...jag funderade en stund över det och samlade ihop riskornen som flugit runt i micron.

Dottern har aviserat att det här med fälttävlan är riktigt roligt och tänker satsa på det framöver. Jag kommer nu att gå en kurs i mental stresshantering i 32 veckor och köpa toapapper på rea. Maken är inte riktigt återställd än efter matlådan men börjar så sakteligen komma tillbaka till livet igen. Oklart om delar av de inre organen blir återställda någonsin. Nu ser jag fram mot att ta kort på dottern framifrån i terrängmomentet...eller inte