Att vara ironisk kan både roa och oroa. En gång gick det riktigt illa då jag sa ja men menade nej. Det var när vi gifte oss...förstås inte då jag nu menade att vara lite ironisk. Nej utan när jag blev med forden. Forden har höjt mitt liv till en annan dimension, av utgifter och en gnutta bättre motion. Ibland undrar jag om det var ödet som sammanförde oss. En skilsmässa eller en dödsförklaring verkar omöjligt då den aldrig vill släppa taget. Jag gav den en liten vink förra året då hjullagret rasade kapitalt på E18, jag körde ändå de 2 milen som var kvar till hemmet och vägrade stanna. Det enda som dog var batteriet, dagen efter. Det var straffet den gav mig. Eller var den ironisk? Jag har en bil med humor! Jag skrattar dock inte.

Imorgon ska jag och dottern åka till småland för att titta på ny häst till gården. Maken blev eld och lågor och tyckte att det var en briljant idé. Nu var jag kanske lite ironisk igen, för att inte säga fara med en ren lögn. I bästa fall blir det två hästar och en ny bil till landet. Kanske en katt oxå då jag tycker vi behöver röra om lite i rangordningen bland de andra katterna. Har jag tur kanske jag hittar ett tak på vägen då vedbon behöver ett nytt.

Min make är aldrig ironisk. Han menar varje ord han säger. Jag också då jag är uppfostrad till att tala korrekt. Som tur är gäller det ej skriftspråket. Nu var jag dock en aning ironisk igen då jag aldrig talar korrekt och maken menar aldrig ett ord vad han säger, eller inte säger. Kroppssråket är ett fantastiskt språk som skall detlajgranskas när vi kommer hem från småland. En undersökning om kroppens ironiska språk tillsammans med talet och tankens ironi kan inte bli annat än ett nytt föremål för ett inlägg i livet på landet.