Idag har jag varit tävlingsryttare och klämde nästan ihjäl den stackars hästen. Bilresan till tävlingsplatsen var av roande karaktär då jag och dottern pratade om ljusa morgnar i sovrummet. Dottern uttalade då att hennes gardiner bara hänger och gör ingenting. Kort därefter såg vi tranor på en äng. Dottern frågade då varför deras ben går framåt. Jag funderade en stund över detta och insåg att att det inte är någon självklarhet...att benen går över huvud taget. Mina ben går ibland av sig självt ibland med tvång ibland på order av någon annan. Heller ingen självklarhet att gardinerna inte gör någonting. Vore praktiskt om gardinerna kunde städa huset och handla mat.

Väl framma på tävlingsplatsen konstaterade jag att ett av trailerns däck var väldigt platt. Jag funderade lite hur detta skulle lösas eller inte lösas. Jag engagerade halva funktionärspersonalen och det hela slutade med att en vänlig man kom med ett däck, som han hade på sin gård, och monterade det under tiden som jag tittade på. Jag hade vare sig fälgkors eller domkraft. Mannen hade med sig allt. Inte ville han ha något för besväret heller. Fantastiska människor! Hemresan gick strålande, trots en annan dimension på reservhjulet och orolig musik på radion.

Hur gick tävlingen? Tävlingen gick i det oharmoniska tecknet. Efter att ha stressat på mig de nyinköpta svindyra ridbyxorna och pressad på mig den lilla tajat toppen lyckades jag hoppa upp i sadeln, mycket graciöst då dottern pressade på med all kraft med händerna på min nätta bakdel. Framridningen gick i mycket låg form och i undertempo. Ej ryttarens val. Galoppen gick fort...ej heller det ryttarens val. Spark mot annan häst..ej ryttarens val. Svettig...ej ryttarens val. Så var det dags för fru Frohm att göra entré. In på banan...med en känsla av försening och sendrag i tummen. Svettdropparna rann ned i vänster ögat med svid i ögat som följd. Kraken till häst gjorde allt som var i han makt för att rädda fru Frohms ära då sendraget förflyttade sig till baksidan av låret genom stiglädret för att löpa ut i stortån. För att sammanfatta dagen i stort vill jag bara säga: Jo men visst!