Jag har inte alltid hetat Frohm i efternamn. Jag kommer från det anrika släktet Sjöberg, bördig från Stockholms yttersta skärgård och där omkring. Frohm fick jag på köpet då jag träffade min make för 100 år sedan. Kom med det att tänka på bröllopet i Möja kyrka, igen, då min make höll på att trampa av mig brudklänningen genom att stå på den samtidigt som jag skulle resa på mig efter den gudomliga bönen fader vår. Med en reva i fodret och en förstörd blombukett lovade vi varandra allt som sig bör för att genomföra cermonin. Mormor grät och farmor svor. Det enda jag tänkte på var om tårtorna kom fram till festen efter att ha hamnat på fel waxholmsbåt, i detta läge var de på väg till Utö. Det var förövrigt samma präst som döpte våran son som vigde oss. Prästsamtalet inför dopet av sonen var av annorlunda karaktär. Maken uttalade följande till prästen: "är det du som ska viga våran son?" Jag vet inte riktigt men i den kultur jag är uppväxt i brukar man vänta åtminstonde till vuxen ålder innan giftemål.

Enligt gammal sed så sades det att hos Sjöbergarna flyter järnspisarna iland. Det tog 29 år innan jag förstod innebörden av detta. Lustigt nog verkar det som om den seden har gått i arv till fastlandet och till landet. En rysk traktor av okänd årsmodell med hål i golvet, en ännu äldre traktor med slapp bromspedal, ett grävaggregat som behöver muntras upp och en höpress med en deffekt högaffel i  ena valsen har av outgrundlig anledning hamnat på gården. Nu hoppas jag att en ny Volvo XC90 och ett ridhus kan flyta iland.